Ryggskott, ljuv musik och galna ungar;-)
Jaha ja, nu var det evigheter sen men idag drabbades jag så återigen av akut ryggskott... jag kom å bar på en söt, men halt, liten voffsing, å böjde mig ner för att släppa in den i en stallbur, å när jag reste mig upp igen, så gjorde jag samtidigt nån liten vridrörelse... å jisses vad det högg till - som om värsta "långdolken a la Bo-Göran" (R.I.P Bosse) kördes in i höften:/
Sen linkade jag omkring.... ja, eller linka... ?? ... vet egentligen inte vad jag ska kalla mitt rörelsemönster - allt annat än smidigt var det i alla fall... Jag såg nog mest ut som om jag gjort "nummer två", och samtidigt försökte dölja det;-) Men min kollega F lovade att det INTE luktade så iaf;-) men jag blev allvarligt talat lite full i skratt åt hela situationen.
Väl hemkommen sen, mer eller mindre handikappad, möttes jag av två duktiga tjejer som klarat sig själva hela eftermiddan - bara ett par samtal missade på min mobil;-) Det är ju lite svårt att plötsligt lämna Mimmi ensam så pass många timmar på eftermiddan - sen hon slutade vara på fritids i våras så har jag befunnit mig på hemmaplan de flesta skoldagars slut, men just nu har jag ju fått uppdraget att arbeta mellan 15 och 17 varje dag, för att vara behjälplig inne på lab.... så... det är klart att det blir viss omställning och en hel del oroliga samtal.. men det lägger sig nog snart.
Denna eftermiddag var för övrigt ovanlig på fler sätt - vi skulle iväg inom en timme för att lyssna på Jocke och flera av hans kompisar i en klasskonsert. Så vi fick lite bråttom att hinna få i oss nåt ätbart samt duscha, men vi hann faktiskt med god marginal... Å musiken och sången var värd all stress - det är så otroligt roligt att gå på såna här tillställningar!! Jag har ju en viss förmåga att vara rätt "på G" jämnt... men såna här tillfällen är jag verkligen "här och nu", njuter av varenda liten millisekund. <3
På vägen hem tog vi en tur in på Coop Forum för att handla det nödvändigaste... Klockan var över halv nio, så det var rätt folktomt i denna stora butik... Vi gick in alla fem - en karl, en yngre karl, två små tjejer å en linkade mor - å väl inne så blev det ett farligt ståhej på ungarna - även den unge herrn... Det var sång och spex och larv för hela slanten - de jagade varann och härjade runt som få - trodde jag skulle skratta ihjäl mig och blev alldeles varm i hjärtat - det ÄR så kul att ha ungar som kan busa och vågar höras, som kan vara larviga... framför allt att Jocke, snart 19 år som han är, kan möta flickorna på deras nivå och vågar vara barnslig, han med - Proud mum I am!
Nu har vi så landat i hemmet igen och Jocke har hunnit vidare igen, till sin flickvän. Våra tjejer sover nog sött och jag har agit en värktablett å är lite lurig, jag med nu, så det blir till att kojsa strax. Hoppas lummigheten går ur tills i morron bitti, för då ska jag börja tidigt. Sen klockan tre på em har jag möte med min arbetspsykolog igen.... ett möte jag känner behövs nu.
Kram mina vänner!!
Vänner
"Vänner är som tysta änglar som lyfter oss på våra fötter
när våra vingar har problem att komma ihåg hur man flyger...."
Sanna och kloka ord.
Idag tycker har jag fått fantastiska bevis på deras betydelse för både glädje i livet och allmänt välbefinnande. När jag kom ut till postlådan idag låg däri ett paket adresserat till MIG! Sånt blir man så lycklig av!! Å trots att Mimmi tjatade hysteriskt om att få öppna, så vägrade jag - det var MITT paket. Det innehöll en bok som heter "Yttre tryck och inre vila - en bok om att hitta balansen", skriven av Britta Hermansson. När jag öppnade boken så hittade jag några ord på insidan av pärmen - "Till Jannike med varma hälsningar från Småland. Lotta".
Inuti boken låg även ett litet kort där Lotta skrev att hon köpt boken en gång då hon lyssnat på författaren, men att den bara blivit liggande och att hon häromdagen kommit på att "javisst, det är klart Jannike ska ha den"...
Tack snälla goa Lotta!! Så omtänksamt!! Så i eftermiddag när jag var extremt trött så lämnade jag över ansvaret för barn och hem på min man, och la mig ner under en filt på sängen, med hörselkåpor och glasögon på... Som jag skrev på FB - såg nog inte klok ut;-) Började så att läsa.... men det tog tyvärr inte många minuter inna jag la ifrån mig boken och slog igen mina blå.... men ska fortsätta läsandet senare ikväll;-)
Igår blev jag oxå starkt påmind om vänners läkande kraft - jag och min vän A-C på Gotland hade chattat lite några dar... skickat några mess... men inte orkat prata... Men vi kom överens om att försöka hinna med några ord i går förmiddag, eftersom hon var hemma sjuk och jag hemma med sjuk Mimmi - så det kom ett samtal vid halv elva-tiden i går fm... Ett samtal som verkligen hjälpte... tröstade... peppade.... och gav många anledningar till skratt, högt och befriande - min A-C på Gotland är verkligen en otroligt härlig tjej, jag är SÅ glad att vi fann varann på Hospice en gång i tiden!! Läs gärna hennes rader nedan... var tvungen att kopiera dem och lägga in dom - blev SÅÅÅ mallig och lycklig - tack hjärtat!!!
"Ett nytt & effektivt botemedel...
Jag hade ett underbart telefonsamtal med min älskade&underbara vän J idag. Vi är båda hemma idag(jag är sjuk och hon har sjukt barn)på f.m så vi passade på...
Hon är garanterat det bästa!!! botemedlet mot depression, förkylning, ångest, ja vad ni nu vill.
Båda har vi jobbat i vården i många år, t.om på samma ställe, med svårt sjuka på ett Hospice. Båda har vi ett enormt krav på oss själva, och ett stort behov av att "klara av" det vi tar oss för. Vi är båda blivit fullkomligt ut-/vidbrända/gått i väggen och nu håller vi som bäst på att rehabiliterar oss på var sitt håll i Sverige. Med den hjälp som Fk och Af kan erbjuda... Vi tragglar vidare, mår pyton, orkar inte, vägrar ge upp kan lite mer, osv. osv.
Det bästa är att vi kan få den andre att se på ett annat sätt på saker som vi själva upplever som bekymmer, vi förstår varann så bra och vi lyfter varann.
Utan att veta så tror jag att vi båda anar när den andre är i svårigheter, för då tar vi en stund i telefonen och sen känns livet lättare för en stund!!!
Tack älskade J för att du finns i mitt liv!!! Jag hoppas, önskar och tror att vi kan ses i sommar"
För er som får mersmak så länkar jag härute till hennes härliga blogg "Grodhavet", men jag länkar även här direkt!! Läs och njut!
Så... vad vore livet utan våra vänner? Nada.
Kramar till ALLA mina vänner därute!!
Nåt nytt?
Mailet som skickades, fullplottrat med mina våndor och funderingar, och med ett uns irritation, rörde väl om i grytan lite ändå för när jag träffade arbetspsykologen förra veckan bekräftades att även hon läst, och att hon dessutom hade full förståelse för min reaktion och känsla. Hon höll med mig i mitt resonemag, och vi kom överens om ett första drag.
I fredags tog jag detta första steg, och det föll bättre ut än jag hoppats på... För mig är det inte viktigast att det blir som jag önskar, vinsten för mig ligger i första hand i att JAG VÅGADE framföra mina tankar och idéer - en STOR vinst!
Nu återstår väl egentligen bara att "avvakta och se", som annars brukar vara ett vanligt förekommande uttryck inom vården;-) Närmaste veckan och ev vidare kommer jag att arbeta/praktisera eftermiddagar, då min "kollega" inne på lab ska sluta kl tre varje dag å jag då ska ersätta henne fram till fem. Hur vi får det att fungera här på hemmaplan, det återstår att se - annars är det ju jag som oftast slutat tidigare och stått för den mesta markservicen;-)
Nu får vi plötsligt strukturera och planera - nåt som vi egentligen inte behövt göra i nån större utsträckning tidigare. Denna vecka är det dessutom diverse kvällsaktiviteter - föräldramöte för Mimmis klass i morron, och sen på torsdag kväll ska en massa barn träffas på Furuparken här i stan, och ha "dansavslutning" - tidigaredelens elever... ja, el iaf de i Mimmis klass - de har nämligen dansat på skoltid, under ledning av "Danspatrullen", en förening som lockar barn till pardans typ som foxtrot och bugg. Ungarna har tyckt det varit jättekul! Det har varit mycket träning i att våga bjuda upp mm... Å nu ska de alltså få gå på en "riktig dans" på ett riktigt "dans-hak";-) som avslut - spännande!! Naturligtvis måste vi föräldrar följa med som lite kontrollanter... så det inte sups ute i bilarna... el att det är några odrägliga typer på dansgolvet..... *ler*
Sen till helgen blir det Hammarstrand igen - here we come! Har lovat att agera privatchaufför till mina parenteser, som ska vara med och fira Rodelbanans 50-årsjubileum - med fin middag på hotellet på lördag kväll;-) Dessutom ska jag försöka mig på lite behandlingar - har fått löfte om lån av lokal och det känns jättespännande - en lokal anpassad för just såna här tillfällen.... Lite lymfdränage och lite taktil massage kanske;-)
Ja, allting ordnar sig till slut, allt kommer att bli bra - till det bästa faktiskt, det vet jag. Det gäller bara att ta rätt beslut. Eller som Pia sa när vi pratades vid idag.... "att lyssna till sitt hjärta, som vet vad du känner....." Måtte det slå hårt.....
Jaha.
En tänkbar rubrik.... Eller egentligen ännu hellre... VAD HÄNDE??? Med tanke på förra inlägget känner jag ändå att jag måste skriva och uppdatera.
Jag hade som sagt en del tankar och ideér som jag försökte föra på tal, men det blev egentligen aldrig läge eller ens aktuellt att diskutera. Just nu känns det som jag hamnat i ett tillstånd som kanske bäst skulle kunna kallas "dött läge" - och att befinna mig i ett sådant är nåt jag verkligen sliter ont med.... det har jag blivit varse nu, mer än nånsin.
Jag har känt mig lätt handlingsförlamad sista dygnet, men eftersom jag varit hemma sjuk idag, så tog jag mig till sist i kragen.... eller egentligen i huvan på min hoodtröja... satte mig vid datorn och komponerade ett långt och extremt detaljerat mail.. ja, ni vet ju hur omständiga mina inlägg kan bli;-).... Ett mail som förklarade hur jag känner mig och sen har det skickats till min handläggare på AF. Jag behövde verkligen få skriva ner mina tankar och ideér, behövde få det på pränt när jag inte fick möjlighet att få det sagt på det sätt jag önskat.
Jag känner mig fortfarande inte kurant... dras med en sjukdomskänsla i kroppen och känner mig trött och slut - så jag har bestämt mig för att ge mig själv ytterligare en dag av vila... även rent mentalt. Behöver landa i detta, se vad jag kan göra åt det.
God natt mina vänner - skänk mig gärna lite goa tankar emellanåt - det ger kraft och energi!<3 
Avgörs den närmaste framtiden i morron?
I morron är det nämligen inplanerad träff mellan mig, min handläggare från AF och min handledare på arbetsplatsen. Jag har ju beviljats möjlighet till praktik fram till den sista mars detta år, efter detta antar jag att det är slut på "skyddad verkstad" för min del...vilket ju innebär att jobba el stämpla. Punkt slut.
Självfallet vill jag arbeta. Jag räknar dock överhuvudtaget inte med att komma upp i heltid, åtminstone inte så länge jag har en stor familj/yngre barn att ta hand om. Allt eftersom de blir äldre, alla tre som ännu bor "hemma" så kanske min kapacitet ökar... det vet jag ingenting om idag.... men just nu - tvärt nej. Det skulle tära på det stackars energiförråd jag byggt upp de senaste åren - dyrbar energi.
Apropå energi-åtgång, så handlar det naturligtvis inte enbart om tid... Rent kvalitativt måste det vara ett arbete jag mäktar med, som INTE innebär full tankeverksamhet dygnet om... Som även tillåter mig att orka med livet utanför jobbet, med familj och egen tid... Precis så som jag beskrev i förra inlägget.
Förra vecka fick jag för första gången träffa en arbetspsykolog, en träff som började med att min handlägagre, Anders, gav henne en kort resumé av "fallet Jannike" - för att göra en lång historia åtminstone lite kortare så handlade det till stor del del om mina ambivalenta drag.... om problemen att slå mig till ro... att landa... Om tendensen att vilja lägga benen på ryggen när det börjar osa hett.... Så som det varit hittills under mitt yrkesverksamma liv.... och även under min tid i rehabilitering.
Fram tills nu. Här har jag faktiskt stannat kvar i snart fem månader - trots att det definitivt inte varit en dans på rosor. Trots min rädsla, min oro för att göra fel... Trots att jag åtskilliga gånger verkligen varit på väg... så har jag ÄNDÅ stått kvar.
Att jag orkar med detta... att jag just faktiskt orkat kämpat på, det är, för att upprepa mig, till stor del min handledares förtjänst... När det börjat krisa så har hon stått där, fast, orubblig, som ett stort stöd... peppat mig, trott på mig, berömt mig.... Hon har fått mig att INTE GE UPP, att stå ut!!
Å det faktum att jag klarat detta såhär långt, att jag svalt förtreten, torkat tårarna och återigen gått dit.... Tvingat mig själv, och, faktiskt, gör så än idag... det är en stor framgång.... och i framtiden är ju faktiskt den krassa verkligheten sån att jag måste klara detta själv... "on my own" liksom....
Att jag sen fått större insikt i min problematik... att jag ändå börjat, även om "syster duktig" stör mig rätt regelbundet... att jag ändå börjat förstå OCH acceptera att jag faktiskt INTE behöver vara så jäkla duktig hela tiden - det är, som jag skrev i förra inlägget, en stor vinst i sig.
Så ambivalent - visst, ok... det är jag, utan tvekan. Det är helt enkelt en del av min personlighet - inget som bara märks i dessa sammanhang. Men som sagt - vad gäller denna situation så har jag ändå lyckats negligera detta drag. Lyckats låta förnuftet styra... och på nåt sätt klarat att "stanna kvar i nuet", i denna situation.... Accepterat att det oftast inte är speciellt mycket grönare på andra sidan. Faktiskt har jag ju dessutom, för första gången på snart sex år, arbetat med LÖN!
Jag fick en tändsticksask i julklapp av min kära mamma. Nu var det inte vilken tändsticksask som helst - det är en ask som är vackert dekorerad med glitter och talande text.... En text med dessa visdomsord - "Det högsta är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall". Nånstans så kändes det som denna ask hamnade där den hör hemma...
Så - oavsett vad som händer i morron.... vad vi än kommer fram till för beslut, så har jag växt. Ganska mycket.
Jag har rest mig efter varje fall.
Avslutar med denna underbart vackra och sångbegåvade kvinna... Dessutom med en låt som känns tala direkt till mitt hjärta... <3
Tack för Din tid!!
Grymt lärorik...
Framför allt blev jag fullt på det klara att jag har lång väg kvar att vandra innan jag kan känna mig trygg och säker i mig själv, som individ... i att jag duger som jag är, att JAG VET att jag gör så gott jag kan.... Att det är gott nog. I alla fall när det gäller ett yrke där jag saknar erfarenhet och kunskap sen tidigare....
Som nu.... när jag känner mig osäker på min roll... när det mesta faktiskt ÄR helt nytt för mig... ja, då är jag ÄNNU alltför beroende av min omgivning, av stöd och förtroende, av människor att lita på och känna mig trygg med.
I annat fall blir ansvarsbiten otroligt energi - och tidskrävande i mitt liv... och jag har insett att det inte är värt den uppoffring jag får göra. Inte mera. Det är inte värt bristen på energi och ork... att inte kunna tänka på nåt annat än arbetssituationen... att hela tiden, mer eller mindre, älta... att ägna MER tid till att känna oro över detta än till engagemanget i mina barns vardag... Nu måste detta få ett slut.
Att komma till denna insikt... Att, först och främst, våga ta risken såsom jag gjorde under veckan som passerat.... OCH sen dessutom våga se sanningen i vitögat, det är egentligen en ren vinst i sig - att kunna erkänna det, både för mig själv OCH er andra, åter en.
Nu gäller det för mig att hitta en rimlig och acceptabel nivå för mig vad gäller engagemang i mitt yrkesliv - en nivå som ger glädje och känsla av tillfredsställelse, men ändå inte påverkar mitt liv i den utsträckning det gjort hittills....
Det sköna just nu är att jag tror jag har en fullt möjlig och genomförbar idé, som skulle kunna hålla...... Och får jag inte möjlighet att utveckla denna, ja, då kommer det att dyka upp andra möjligheter.... Jag har full tillit till att allt ordnar sig, på ena eller andra sättet;-)
Mm...... det är nog sant - i sinom tid kanske detta är hur jag kommer att SE på mig själv;-)
Puss på er!!!
Som Bambi på hal is...
Jag ska nämligen ta ett STEG YTTERLIGARE i min personliga utveckling framåt mot "fullt arbetsför" - jag ska nämligen ARBETA MED LÖN hela dan i morron!!!!
För några månader sen hade jag INTE gått med på detta... då hade jag hittat allsköns ursäkter... DET gör jag egentligen nu med.... inombords... Utåt så svalde jag denna ångestliknande känsla i maggropen OCH tackade "ja" utan större ovationer... Sen, på väg hem från jobbet, började tankarna snurra.... Hur ska jag lösa det och det..... "grubbleri grubblera.... Typiskt ja´".
Så småningom varvade jag ner och lyckades få förnuftet att ta över - som Mia Törnblom säger - "det är dumt att gå på samma begravning två gånger".... För vad tjänar det till att bekymra sig för nåt som kanske inte ens händer? Hörde nånstans att 80-90% av allt man gruvar sin inför eller föreställer sig ska inträffa faktiskt aldrig sker... SÅ mycken onödig energi som går åt...
Sen gäller det att fortsätta efterleva ALLT DETTA nu, såhär inför sänggående och sömn... inte så säkert att jag somnar så lätt:( men jag ska göra mitt allra yttersta för att tränga bort alla oroande funderingar och slappna av i den situation jag är.
För jag menar - jag kan ju bara så gott jag kan, å det är gott nog. Uppstår det problem kommer jag att be mina arbetskamrater om hjälp - så får det lösa sig så gott det går!
NU ska jag kramas med min nybadade lilla flicka å sen ska jag dricka en kopp te och må gott...... å sen försöka slumra;-)
Kram till er alla!!!
Sentimental...
...blev jag såhär på nattkröken.... det var ett tag sen, men nyss trillade stora tårar nerför kinderna....
Det hela började med att jag satt vi datorn och chattade intensivt med min kära vän Lotta i södern... det var djupa saker å inget alldagligt... å under tiden såg Jocke, Sara och Niclas på TV med hög volym, och uppe försökte Mimsan komma till ro och slumra, vilket naturligtvis inte fungerade, så i pauserna sprang Niclas upp och ner till henne. Sara och Jocke småtjafsade där i soffan... sådär som man gör som syskon, bara trevligt egentligen, och mest på skoj alltså.... Men jag blev så in i vassen störd av dom, dels för att de förde liv när Mimmi skule försöka sova, dels för att jag inte kunde koncentrera mig, musik från öronpluggar + hörselkåpor till trots... ;-)... ni kan gissa att jag såg galen ut... Till slut blev jag riktigt arg, och efter en stund pös dom upp, båda ungdomarna. Jag blev så ledsen och skämdes rejält, så jag skyndade mig upp och bad om ursäkt... Kramade om dom.... ja, skämdes som en hund verkligen....
Sen när jag kom ner till min kära skärm igen, var Jeppe inloggad på FB, så vi började chatta. De hade ganska nyligen kommit hem till Umeå igen, å vi kom in på hur mycket prylar de pressat in i den lilla volvon - från bakluckan å hela vägen fram till framsätet, och ända upp i tak;-) Dom hade liksom passerat IKEA i Sundsvall, plus att dom hade med sig ett köksbord från Hammar´n;-) Ja, det slutade med att vi kom in på alla tokiga resor vi gjort, med stor buss, å ändå tokmycke packning jämnt... Jag mindes speciellt första julen vi bodde i Torshälla, då vi skulle åka till Hammarstrand över jul, och pressade in oss i vår Toyota Hiace - det var precis proppfullt överallt, ända upp till tak i bagaget - å mitt i det där hängde ett sånt där mjukt rött typ "plysch-hjärta", som det stod "I love You" på.... Nåt som Sara absolut skulle ha med sig. Den hängde i ett gummiband liksom.... och så fort det guppade till el bilen krängde, ja, då guppade ju även hjärtat, där det hängde, och då lät det, och så sa en röst "I love You".... Så det lyssnade vi på HUR MÅNGA GÅNGER som helst på vägen upp!!! Höll på att bli tokiga;-)
Ja, jag blev plötsligt riktigt sentimental... fångade minnesbilder från tiden med små och mindre stora barn.... från alla tokiga resor och upplevelser, från fest och vardag.... Både goda och mindra roliga minnen naturligtvis, men sånt är ju livet;-). Tårarna trillade nerför kinderna och jag kände mig plötsligt riktigt sorgsen... Tom.... ledsen över tidens gång, över att man en dag splittras som den lilla sammafogade familjeenhet man är - rent naturligt.... Som Jesper sa " ja, det är klart det blir så när vi blir äldre..."
Å det vet jag.... innerst inne.... men just nu blev det SÅ PÅTAGLIGT. Måste säga att jag klarat separationen från min äldste son förvånansvårt bra, alltså mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. Det har känts verkligt naturligt, precis som det ska vara. Men - kanske har jag ändå nånstans förträngt saknaden och i detta nu, med Jeppe därute i cyberspace, med lite dåligt samvete mot mina övriga barn "sådär molandes".... å så, som pricken över i:et... eller det som kanske fick bägaren att rinna över - de känslosamma, spröda tonerna från Celtic Women i lurarna.... Det kunde nog inte blivit annorlunda.
Allt detta får mig att tänka på orden "Lev idag - i morron kan det vara för sent" - något vi alla borde göra.... Vet många bland nära och kära som kan skriva under på det.....
Kallt så in i vassen....
Jo, jag har jobbat HELA dagen idag - gruvade mig rejält eftersom jag sovit som en jäkla kratta sista nätterna... ja, eller sista veckan egentligen... Mimmi, vår lilla skyddsling, verkar drabbas av samma dilemma som sin äldste och högt älskade storebror - stora sömnsvårigheter. Visserligen har vi ju överlag vänt på dygnet de sista veckorna, men oavsett om månen är full eller inte, så kan hon bara "inte sova"... å nu tror jag vi provat ALLT.... åtminstone känns det så:(
I förrgår somnade hon halv ett på nattkröken, efter att vi till slut gått med på att ha henne hos oss... Dessutom var det meningen att vi skulle skjutsa henne till faster Ulli ute i Berge på Frösön, eftersom både jag och Niclas hade tänkt jobba heldag.... men när vi vaknade, hade Mimmi sprängande huvudvärk och jag hade drabbats av rena syndafloden och riktig mensvärk, så vi orkade ingen av oss två... Vi var hemma å bara slappade igår... spelade lite Monopol.... å bara var....
Idag skulle vi ta nya tag... Mimmi fick lägga sig redan niotiden igår kväll, efter att ha tagit ett varmt å skönt bad - Niclas läste för henne nån kvart... sen var det tyst... tills hon efter nån halvimme ropade på oss. Jag gick upp... å hon var riktigt förtvivlad över att INTE kunna somna... trots att jag föräkrade henne om att man faktiskt klarar sig utan sömn såhär nångång, det är inget farligt;-) .... Jag sjöng hennes favoritsånger å jag satt säkert en timme... där på golvet nedanför sängen.... Tänkte i mitt stilla sinne att "då slappnar hon väl av".... men icke... Till slut, när klockan var närmare midnatt gjorde jag helt enkelt klart för henne att det här inte funkar - jag behövde sova, Niclas behövde sova.. jag sa att hon fick läsa, skriva, leka med Barbie, eller vad som helst, bara hon höll sig i sängen... Hon måste greja detta själv.
Och nånstans tror jag det gick "hem", för hon fann sig i detta... vi hörde lite prasslande från böcker å lite knak från sängen, å nån gång tassade hon ner för att kissa, men tassade upp igen... Sen, när klockan närmade sig ett, då kom Jocke hem, och då tog han över ansvaret för lilla syster...
Att få upp henne i morse förväntades bli en mardrömslik situation... min klocka ringde vid kvart i sju, å jag hade ju sovit så illa, så jag var helt "väck i pallet"... men jag klev upp, och började masa mig uppför trappen.... "hallå!!" hörde jag en ljus stämma inifrån Mimmis rum.... Men herrejisses, var hon vaken??? Jag trodde inte mina öron... el ögon för den delen... för när jag kikade in bakom dörren och lyfte på täcket låg en liten fnissig nioåring där med pliriga ögon... Å så snabb som hon var i morse, dessutom med ett leende på läpparna och en mild ton i barnrösten, har hon ALDRIG varit;-)... varken förr eller senare. Men så skulle hon ju få åka till faster, å dit hade ju hennes ANDRA bästfaster kommit, med sina två barn, däribland kusin Gry som är nästan lika gammal - å henne har Mimmi längtat efter;-)
Vid lunchtid ringde jag för att höra om min kära dotter däckat ute i Berge, men nej - de hade lekt alla fem ungarna SÅ bra, de här stora flickorna hade tagit hand om de små - å så hade det fortsatt hela dan! Så när vi kom vid halv sex för att hämta hem donnan våran, då blev hon först jättesur, för hon hade så kul - men sen tror jag att tröttheten tog överhanden. Vi lyckades dock hålla henne vaken hela vägen hem, och även här hemma... Här kom hon in i en andra andning, men vid halv tio slockande hon... Först var hon dock tvungen att prova "mammas kompis knep för bättre sömn" - *ler* - min jobbarkompis Maria tyckte vi skulle prova med mjuk bomull i öronen, det brukar hon göra när hon har svårt att komma till ro...
När Niclas kom upp hade Mimmi själv letat fram bomull, å så sa hon till Niclas att "man får inte ta så mycket"... å då stack det ändå ut två vita tjocka strängar från vardera öra;-) hahaha, hon kan vara så SÖT emellanåt!!!
Nu slumrar hon gott i alla fall, vill jag lova - här har surrats och skrattats å skramlats med fika - för Jocke har haft med sig flicksällskap hem, minsann, trevligt värre;-)
Nu ska jag oxå lägga mig och nanna... Ute är det natt.... Termometern visar på närmare -25.... Snön gnistrar i lampornas sken.... Inne i skogen är det riktigt mörkt.... Endast tomten... och vi, här på 138.an... är vakna....
Kram<3
"When in doubt - don´t"
Hans ord kändes helt rätt... träffade rakt i hjärtat - sanna ord.
Ändå står jag här, återigen... Men den här gången har jag redan hans kloka ord malandes där innanför pannbenet.... och jag försöker för allt vad jag är värd att lyssna till mitt hjärta - vad vill det säga mig? Vad är det rätta? Hur ska jag agera för att jag ska MÅ BRA?? För att HELA FAMILJEN ska må bra?
För att jag ska sluta älta? För att jag ska få tillbaka den energi jag VILL LÄGGA på min familj? För att jag ska känna förnöjsamhet och meningsfullhet i min vardag?
Det händer ibland, när jag lagt mig för att sova, å ligger där i mörkret.... att jag knäpper mina händer, okristlig som jag ändå känner mig för övrigt;-) - och ber..... ber om ett tecken..... ber om att få ett svar. Så otroligt jobbigt är det ibland.
Jobbigt att inte veta. Att inte få riktig ro i kropen. Att inte känna trygghet och stabilitet. Att inte kunna lita på magkänslan.
För den har jag glömt bort... ältat sönder.... malt i småbitar..... trängt undan....
//Från en som grubblar, trots att jag INTE bör.... jag vet.
Bör jag försöka skriva några rader kanske?
Ja ja, det är som det är...
Kort å gott kan jag väl bara säga att jag julen tycks passerat med samma våldsamma hastighet som i historien om det framrusande extresståget mamma höll på att göra en vansinnig med när man var liten... fast som var himla kul egentligen;-) Som sagt - tiden rusar, å jag tycker att julen förlorat mycket av sin charm - det är mysigt och känns lite speciellt sådär runt advent, och Lucia är verkligen en otroligt vacker och stämningsfull högtid... Sen blir det lite extra spännande dagarna innan julafton, när man förnimmer barnens spänning inför dagen med stort D - självaste "doppare-dagen".... En känsla som kulminerar just på julaftonen...
Sen är det dock som om luften går ur en.... Å jag är så trött på detta. Att det är det materiella som hamnar i fokus - att vi lägger ut horribla summor på julgåvor... att handeln fortsätter att slå nya rekord VARJE ÅR... Jag fatter det inte, och jag tycker det är SÅÅÅÅÅ tråkigt.
Nu är inte mina barn vana att få julklappar värda enorma summor - vi försöker verkligen tänka på vad som ger mest glädje/nytta/minne..... men det är inte lätt. För självfallet påverkas och indoktrineras även de av media och handel - de känner suget efter de häftiga TV-spelen eller snygga mobiltelefonerna... eller efter den snygga klänningen eller den där "extra-super-duper-braiga" plattången.... Jisses....
Vi hade hur som helst en mycket härlig och stämningsfull julafton, det måste jag erkänna. Den VAR lugn och fridsam och bestod av gott och härligt umgänge, otroligt god mat, massor av levande ljus som speglade sig i fönstren mot den mörka midvinter-kvällen.... Vi njöt alla av den fantastiske och hedervärde Carl-Bertil, som drömmer om Robin Hood och tar från de rika och ger till de fattiga - en kort "filmtradition a la julafton" som verkligen vunnit allas våra hjärtan... Å julklapparna uppskattades, det gick inte att ta miste på.
Det allra roligaste var nog VÅR inspelning av julklappsutdelningen uppe i det röda huset i Pålgård... huset som står ute ensamt om natten. Min äldste son, tillika "stå-upp-are", drev tydligen i sitt framförande här före jul rätt rejält just med sin morfars tradition att alltid ta fram videokameran i samband med julklappsutdelningarna, och detta mynnade ut i befriande gapskratt när morfar trädde fram runt hörnet på murstocken däruppe på övervåningen, just med kameran i högsta hugg;-) Han själv såg först ut som ENIRO´S frågetecken, men förstod nog snart det roliga, och sonen erbjöd sig gladeligen att filma - därav ett helt sjukt resultat - och ett härligt minne bevarat. Tror nog det är det roligaste inspelningarna av dom alla;-)
MEN - vi var alla rörande överens när vi satt där tillsammans sent på aftonen.... Just kvällen FÖRE den egentliga anledningen till firandet av julen... att nästa jul VILL vi åka bort.... till värme och avslappning.... till gemenskap och glädje... Bort från julklappshysteri och köpmännens framfart... Från traditioner vi kanske egentligen inte alls finner nån större glädje i... från den kollossala överkonsumtionen på ALLA plan helt enkelt.
Ja.... just detta har vi varit överens om MÅNGA ÅR nu.... men det har aldrig blivit mer än en tanke, en dröm. Vi har aldrig haft den möjligheten....
Men tänk om... tänk om det blir annorlunda denna gång? Tänk om den kinsesiska "pengainbringande" amulletten som Pia och Anders gav oss efter sin resa till landet i öst... amulleten som skulle hängas bredvid vår ytterdörr, just för att bringa god ekonomi till vårt hushåll... tänk om den verkligen hjälper??? Tänk om det finns en möjlighet att våra drömmar går i uppfyllelse? Att vi får råd, på ena eller andra sättet??
Tanken är magnifik, bedårande och..... alldeles underbar!! Man säger att pengar inte är allt, och det kan jag utan den minsta tvekan skriva under på... med ögonbindel på och bara en vänsterhand.... Men - det underlättar en hel massa, och det kan ingen neka till.
Mm...... hoppas jag inte berör någon negativt - det här är min känsla inför julen, och jag respektare till fullo ALLA andras.
Jag gläds hur som helst, jag med, åt mina barns lycka över lyckade julklappsval.... åt Mimmis oövervinnerliga tro på tomten, alla glädjedödare runt omkring till trots:( Jag gläds över våra gemensamma känsla för Karl-Bertil Jonssons framfart tecknad i Dunderklumpen-stil...... Jag gläds över möjligheten att fira jul med mina föräldrar fortfarande... Över att våra barn faktiskt har både mor- och farföräldrar kvar i livet, vilket inte är alla barnbarn förunnat...
Som sagt, det finns en hel massa underbara och fantastiska saker att glädjas åt och vara tacksam över, men det vill jag känna varje dag, INTE BARA på julafton....
Avslutar ur som helst med vår inspelade version av Jockes och Victorias skönsång under Lucia-firandet i Stora Kyrkan här i Östersund.... Även den en stund att glädjas åt.... att behålla i sitt hjärta....
Vid tangenterna denna sena natt///Jannike
Lite julbilder...
Min vackra blivande tonårig, som numera är riktigt blond..... bildbevis kommer nog snart....
LÅNG-Jocke kramas med faster och lill-skruttan, som är väldans tveksam... ;-)
Julafton å paket - barnens högtid....
Oopss... tror det gick upp ett ljus för Jocke..... ;-)
"... men hallå.... vad tråkig du är, Jeppe, du bara sitter å messar hela tiden... "
Kommer nog ett längre inlägg i sinom tid... Tills dess -
Kramar!! <3
Kunde just tänka mig det!!!
början av vintern.
Honorna behåller däremot sina horn tills de kalvat på våren.
Det betyder att alla jultomtens renar är honor. Det borde man ju ha begripit... faktiskt... för...
Det måste vara kvinnor som klarar av att dra en fet karl i röda kläder runt
hela jorden på en natt utan att fara vilse.
Lucia hon kommer....
(Jocke står längts upp till vänster i bild... Jo.. han har sedermera skaffat sig viss huvudbeklädnad, som förvisso är tänkt bli ännu längre;-)
"Jocke Rehnholm och Victoria Ståhl i en gåshudsframkallande duett" ..... var undertexten till denna bild (De framförde "the Prayer", en duett som förknippas med Celine Dion och Andrea Bocelli)
Å det ÄR ingen överdrift - det var magiskt! Niclas filmade från hyggligt avstånd men av någon outgrundlig anledning så fungerar det inte att lägga ut denna inspelning på webben, vi har försökt så många gånger, utan resultat... Tills slut hittade vi en inspelning på Youtube, dock filmat på rejält avstånd och med sämre skärpa än vår... Men att döma av jublet efteråt var det fler än vi närmast sörjande som bara förstummades... Lyssna gärna själva:
I måndags kväll var det traditionell "Lucia- och grötkväll" på Ängsmogården - med härliga spontana barn som sjöng för allt vad tomteluvor, stjärngossestrutar och glittriga hårband höll - hoppas kunna lägga in några bílder på vår lilla, snart 9-åriga, tärna - med bredaste flinet i familjen - å extremt lik Jocke som liten;-)
I övrigt lackar det mot jul även här hemma - äve om den önskade inspirationen och energin saknas och tycks utebli - har svårt att hitta vägar att ladda - jobbar ju bara halvtid nu, så jag tycker att jag BORDE ha så mycket mer ork, men det är som förgjort - tyvärr... Å nu börjar det ju brinna lite i knutarna liksom:(
Vad gäller jobbet i övrigt så har jag många bra dagar och andra mindre bra...... Ibland känner jag för att ge upp, men nån inre styrka jag besitter får mig att kämpa vidare - som jag sagt tidigare, så är det även till stor del tack vare det stöd jag hittills upplevt från A-M, min handledare på jobbet - hon har varit guld värd. Just idag har jag hur som helst en dålig dag... som att energin runnit av mig totalt.
I januari är det en ny träff inplanerad, mellan min NYE handläggare från AF, A-M och jag - å innan dess ska jag faktiskt för första gången få träffa en s.k "arbetspsykolog" på AF, en äldre kvinna, som min nye handläggare, Anders, varmt kunde rekommendera - tillsammans hoppas jag att vi ska kunna ta reda på VARFÖR jag agerar som jag gör när det gäller yrkeslivet... ska bli spännande...
Kram!!
En vis man.....
....*ler*
Hoppas denna bild får ligga kvar nu!
Ha en fortsatt bra måndag! Kram från Jannike
